Jag har sett ett mönster i hur många av oss tror att kärlek är lika med att först behöva prestera och leverera sedan kan vi bli älskade. Vi behöver ge, bevisa att vi är värdiga kärleken från någon annan för att ens få komma nära den. I det mönstret ser jag även hur vårt värde bestäms utifrån hur någon annan bekräftar och bemöter oss. Det här leder till smärtsamma relationer och ofta en känsla av att vara ensam. För om vi måste prestera för att ens uppnå nivån att kunna bli älskade av någon annan, kommer vi någonsin bli tillräckliga?
Kommer vi någonsin känna att det vi gör blir tillräckligt? Kan vi stanna upp och vila tryggt mot vår partner om villkoren för att få vara i hens närhet och få känna hens kärlek är via prestation & leverans. Jag undrar, för jag är ingen expert, men eftersom mitt jobb som coach är att notera andras beteendemönster, synliggöra dem och hjälpa personer skapa nya mönster som leder till mer av sånt de längtar efter, så kan jag inte sluta undra när jag upprepat ser detta.
Exempel:
Anna får en idé att hon vill bjuda sina kollegor på fika kommande fredag, som ett sätt att visa sin uppskattning. Anna hoppas kollegorna ska bli glada och uppskatta hennes gest, för hon gör ju det för dem, så att de ska få något extra och kanske att det kan ge en härlig stämning fredag och allt. I Annas tankar ser hon framför sig hur kollegorna blir jätteglada, uttrycker tacksamhet och att de beundrar hennes insats för gruppen. Anna packar sin väska med de nybakade muffinsen (även de gluten och laktosfria som hon bakat enkom för de 2 personer av 15 som har allergi), Anna känner sig nöjd, duktig till och med. Hon lämnar hemmet glad och full av förväntan. Innerst inne ser hon mest fram mot att se kollegorna bli nöjda med henne och älska hennes muffins som hon lagt ner mycket kärlek i.
Klockan blir 9.30 och kollegorna börjar komma in i personalrummet. Anna är redan där och har dukat upp fint, hon har lagt fram servetter, tänt ljus, kokat kaffe, ställt fram koppar och förstås hennes muffins på ett fint stort fat. Många kollegor kommer in och har redan pågående konversationer, några hejar kort på Anna (som står med glitter i ögonen och hopp i hjärtat och tittar på alla som kommer in), några går bara rakt in tar en kopp kaffe och går, någon säger ''men åt vad fint någon gjort'' men tar bara en muffins i farten och går iväg igen. Nu sitter några runt bordet där Anna dukat upp men ingen säger något, men Anna är vid gott mod så hon går fram och säger ''varsågoda, ta en muffins, de är hembakta och...'' Men Anna hinner inte säga klart innan någon avbryter och säger ''oj aha, nej jag ska inte äta sånt där, försöker tänka på vikten'', några andra instämmer och någon säger ''men gulligt av dig Anna'' utan att riktigt mena det. När fikastunden är slut och alla lämnat personalrummet står Anna där, hon känner sig punkterad. Nästan ingen verkade ha noterat hennes insats, nästan ingen tog en muffins eller tackade, ingen visade sin genuina uppskattning och hon kände noll tacksamhet från dem. Hon kände hur det började växa en klump i magen, hur det började bränna innanför ögonen och att hon var både arg och ledsen samtidigt. Hon känner sig oönskad, oälskad och ensam. Kollegornas agerande har egentligen ingenting med hennes värde som person att göra, men i Annas värld är det lika med det eftersom hon inte ser sitt värde bort om hur andra behandlar henne. Utan det sätt andra bemöter henne är det värde hon sätter på sig själv.
I det här exemplet sökte Anna ett sätt att bli sedd och uppskattad genom att försöka ''köpa'' till sig det. Det är hennes sätt att söka närhet på och därför blir kollegornas bristande uppskattning lika med att hon är en person ovärdig kärlek. Innerst inne längtar Anna efter att få djupare relationer, få känna sig älskad för den hon är och känna sig uppskattad och behövd. Men sättet Anna söker kärlek genom att hon först måste ge, leverera och sen kan hon bli omtyckt. Anna har inte upplevt kärlek utan en motprestation, hon har inte upplevt närhet utan att först agera snällt och trevligt, hon har fått lära sig att visa en front för att bli omtyckt.
Om Anna hade vetat att kärlek inte är lika med motprestation och att hennes värde inte alls satt i andras uppfattning hade hon troligen inte lagt den här tiden på att handla, baka, förbereda, tänka på hur alla skulle uppfatta hennes gest, ta med, fika fram, känna sig värdelös.. Utan hon hade lagt tiden på sig själv. Kanske gått och tränat (som hon sagt länge att hon skulle vilja men aldrig hinner), kanske fixat något för sig själv som hon skjutit upp, kanske ringt någon hon tycker om att umgås med och frågat om de skulle hitta på något.
De mönster jag ser gällande trygghet är att man ser sitt värde utifrån att man är en människa som är älskvärd i allt man redan är. För att bli älskad av sig själv och andra krävs ingen motprestation, ingen leverans eller krav. Det finns tillåtelse, förståelse, förlåtelse, sårbarhet och förmågan att möta jobbiga saker. Många människor med låg självkänsla kämpar med just de här bitarna i relationen till sig själva, de är hårda mot sig själva och använder ofta straff i olika former för att markera hur kass man är. Så för att stärka sin självkänsla kan man börja med att lära känna sig själv utifrån den man redan är, inte ur andras ögon, vad man tror man ska vara. Vara nyfiken på vad som dyker upp inom en i form av intressen och idéer när man skalar av tankarna på vad man tror andra förväntar sig att man ska vara.
Hur ser du på det här? Vad har du för erfarenheter? Dela gärna i kommentarerna nedan eller maila mig så pratar vi vidare där :)
Vi hörs snart igen // Carolina
Comments